SkrivPuff 2013:03 - Om den första cykeln

   "Han sa att han vill tänka över sitt liv", sa Karlsson och ryckte på axlarna. "Det är därför han inte säger nåt."
   "Det var värst", sa Anna Sofia som var nyinflyttad. "Sa han det?"
   "Jo", sa Karlsson. "Det var det sista han sa."
   "Så han kommer inte att säga något mer?"
   "Han har inte sagt nåt på tre veckor", svarade Karlsson, ryckte på axlarna. "Kanske  i framtiden. Vem vet?"
   "Det var värst."
    Anna Sofias dotter, Lilli, tränade för fullt på sin cykel. Det var lite vingligt, och hon ramlade omkull lite då och då. Hon slog sig inte speciellt då farten var låg. Anna Sofia skrattade till och visade med händerna hur hon skulle göra. Ibland sprang hon upp och sköt på, när farten gick ner. Hjälpte till och skrattade högt och glatt. Karlsson såg på med intresse. Mest på Anna Sofia, men också på Lilli.
   "Han heter Cornelius", sa Karlsson när Anna Sofia satt sig igen. "Han har bott här sen huset var nytt."
   "Det var värst."
   Anna Sofia var inte van vid gamla människor. De satt alla tre på den lilla bänken som låg strategiskt belägen vid barnens sandlåda och mitt emellan ena huset och föreningens soprum. Den lilla innergården låg inklämd mellan de smutsgula huskropparna från tidigt fyrtiotal.
   "Kan man prata med honom då?"
   "Nä, det är svårt", fortsatte Karlsson. "Han la av hörapparaterna samtidigt. Hört vad jag behöver sa han."
   Cornelius såg på dem, men förstod inte vad de pratade om. Brydde sig inte. Den lilla flickan tilldrog sig hans intresse desto mer. "Det ser farligt ut", tänkte han och kände rädsla. Han blev förvånad av att han kände något överhuvud taget. "Det borde jag inte göra", tänkte han. "Jag har inte känt något sen Maria dog."
   Cornelius hade bestämt sig för att inte vara med så mycket länge till. Han var nittioett år och hade inte många kvar. Karlsson klappade honom på axeln och skrek i hans öra.
   "Hon heter Anna Sofia."
   Cornelius sträckte fram handen och tryckte så hårt han kunde, men svarade inte. Såg henne stint i de blå ögonen istället och nickade artigt. Hennes ljusa pageklippta hår och hennes lilla rödmålade mun gjorde henne allt för lik Maria. Cornelius slog ned blicken, ville inte se på henne mer och ville inte påminnas.
   "Jävla Hitler", tänkte Cornelius.
   "Så kan han inte ha det", sa Anna Sofia till Karlsson, vände bort mun från Cornelius. "Han måste höra igen."